Vår ambition är att ge härliga
upplevelser av jazz musik oavsett ålder på både
musik och människor och här kommer vår historia.
Karlskrona Jazzklubb numera Jazz i Karlskrona.
Sammanställare: Lasse Fagerberg och Göran Wikström
som båda var med och startade klubben 1982.
Karlskrona Jazzklubb, som den då hette, startade i
augusti 1982 med en stor konsert på Konserthuset följt
av en fullpackad jamsession på restaurang Koppargrillen.
Under
åren har föreningen arrangerat konserter i flera olika
lokaler.
1984 gjordes fem konserter, bl a en med legendariska
Chet Baker, på dåvarande Flamingo Club som låg på
Ronnebygatan där sedan nattklubbarna Ritz och Valvet
huserade. Idag ligger Blekinge Läns Tidning där. 1985 –
86 användes UDG:s (Unga Dramatiska Gruppen) scen högt
uppe i Gamla Hattfabriken. 1989 hölls konserter i
dåvarande nattklubben Svarta Börsen på Borgmästaregatan.
1990 i slutet av augusti var det premiär i föreningens
egna lokal, Plankan, på Bredgatan. Där hölls drygt 125
konserter fram till 28 mars 1998. Några av höjdpunkterna där var
Adam Nussbaum som jammade där i mars -92, Oliver Lake
Trio i april -94 och inte minst Randy Brecker i
september -96. Just det året arrangerade föreningen 25
konserter.
Från maj -98 var konserterna på
Bryggaregården fram till slutet på -99. Sen var
det
dåvarande Bio, Bar & Matsalar (där Konsthallen ligger
idag) som huserade konserterna under två och ett halvt
års tid. Jazzen gjorde entré på legendariska Piraten i
september 2002 och ett trettiotal konserter och fyra år
senare var det premiär i nyvarande lokalen Foajén på
Konserthuset. Utöver dessa ställen har det naturligtvis
varit en hel del konserter i Bibliotekets hörsal,
Sparresalen och Konserthuset.
Ett bra sätt att få en
överblick över jazzlivet i Karlskrona de senaste 34 åren
är att
gå
in och scrolla lite i
kalendariet här på sidan.
Karlskronas jazzscen.
I Karlskrona förekom jazz på kulturscenen
redan under sent 30-tal och fram till Karlskrona
Jazzklubbs bildande 1982 vidare diverse arrangemang av
olika slag men
ej främst ordnade inom i någon varaktig organisation som
en jazzklubb. När det gäller jazzen i Karlskrona så
spelade journalistföreningen tidigt en viss roll.
Journalisten Stig Alkhagen (först lokalpress senare
Expressen) var jazzintresserad och ordnade en konsert
med Duke Ellingtons orkester i Karlskrona i april 1939.
För att sedan fira 20-årsjubiléet av denna konsert
arrangerades en konsert med Dizzy Gillespie Quintet på
Konserthuset 1959.
Stor betydelse för jazzlivet i Karlskrona
hade Kjell Åke Svensson, boende i Karlskrona åren
1939-1959 och 1974-1975. 1 november 1957 startades en
studiecirkel på Domus på initiativ av Fil Dr Ludwig
Schnabl från KF:s informationsavdelning -
ett initiativ för att behålla ungdomarna inom
kooperationen. "Ludde" kunde ju inte vara med på alla
möten så ungdomarna fick ta över det mesta av
verksamheten själva. Det var ju
mumma för deltagarna att ha möjlighet att
låna plattor från Domus skivavdelning till
cirkelsammankomsterna.
Ett försök till konsert/dansarrangernang
gjordes i jazzklubben Rhythm Club: s regi men efter
några tafatta försök slocknade den lågan. I september
1958 startade Modem Jazz Circle och i dess regi ordnades
en del jamsessions, oftast på
ungdomsgårdar men även i Segelsällskapets hus på Dragsö.
Prominenta deltagare var bl. a Bengt Ernryd och Harald
Lundstedt, den senare spelade
tenorsax på den tiden. På några jamsessions medverkade
även stadsplaneingenjören Gunnar Liedberg med sin fiol.
Han flyttade ju senare till hufvudstaden men har ju ej
så sällan återkommit till Blekinge där han har sitt
sommarviste och spelat i olika sammanhang.
I början av 1960 flyttade Kjell Åke
Svensson till Malmö och den "moderna cirkeln" somnade så
sakteliga in. Han återkom dock 1974 och i december detta
år startades åter en jazzklubb i Karlskrona. Konserter
arrangerades bl. a med Egil Johansens Jazz Incorporated,
Revolutionary Jazz Ensemble, Rena Rama, Charles Tyler
Quartet och Berndt Rosengren. I januari 1976 flyttar
Kjell Åke Svensson till Stockholm och började där en
mångårig framgångsrik bana i Svenska Jazzklubbarnas
Riksförbund (SJR). Han släppte då i
stort kontakten med klubben i Karlskrona.
Fram till nuvarande Karlskrona Jazzklubbs
start 1982 arrangerades en del konserter pliktskyldigast
i kommunen ofta initierade av kulturnämnden men det
fanns ingen varaktig organisation som en jazzklubb att
driva musikformen under denna tid.
Karlskrona Jazzklubb startar
Men 1982 startade Karlskrona Jazzklubb
som, med ett litet avbrott i verksamheten under en tid,
fortfarande existerar i högönsklig välmåga trots diverse
problem där som alltid de ekonomiska är i förgrunden. Vi
dristar oss att påstå att ingen kultur-arrangerande
förening eller annan sammanslutning i Karlskrona haft en
sådan frekvent verksamhet och haft så hög kvalitet på
sina arrangemang som Karlskrona Jazzklubb. Redan här bör
dåvarande länsmusikchefen Olle Lind och Musik i Blekinge
nämnas som ett stort stöd i verksamheten. Vidare det
stora ideella arbete som under alla år nedlagts av
styrelsens medlemmar och andra intressenter i klubben
Förhoppningsvis kommer Karlskrona
Jazzklubb (eller Jazz i Karlskrona som den nu heter) att
kunna fortsätta sin viktiga verksamhet i kommunens
kulturliv med ett bra stöd.
Den trevande starten våren 1982
En vårdag 1982 arrangerades en
jazzkonsert i Lyckeby Bibliotek inför en fåtalig publik
- medel till marknadsföring existerade ju än mindre då.
Medverkande var bl a Karl Petermann på tenorsax och
trombonisten Håkan Thunér från Växjö. I pausen och efter
konserten diskuterades det faktum att Karlskrona saknade
en jazzklubb och om man skulle försöka starta en sådan
för att aktivera intresset för denna musikform.
Längre fram vid ett särskilt möte i
Lyckeby Bibliotek behandlades frågan ytterliggare och en
liten folder diskuterades och utformades för att spridas
bland presumtiva intressenter. En styrelse bildades och
den bestod av: Arne Jönsson, Göran Wikström, Lars
Andersson (numera Fagerberg), Ulf Appelqvist, Per
Larsson och
Karl Petermann.
Ett "stort" startarrangemang diskuterades
och beslut fattades om ett sådant sedan klubben erhållit
stöd från Kulturnämnden samt ABF - ett bildningsförbund
som var ett stort stöd för oss under de första åren.
Sveriges Jazzriksförbund gav oss ett bidrag på hela
1000:- kr, av ej oväsentligt värde vid denna tidpunkt.
Efter många och långa diskussioner enades styrelsen om
följande program: Nizzan Jazz Band som var (och är?) ett
gladjazzband från Halmstad, Petermann/Rönnbäck Kvartett,
rocklatinjazz-gruppen Jazzå, Storbandet 0456 från
Sölvesborg och Oskarshamns Storband. Budgeten för detta
slutade på aktningsvärda 14 000:- kr! Arrangemangsdagen
var den 28 augusti 1982.
Nizzan Jazzband startade klockan tolv
utanför Rådhuset vilket samlade en hel del folk.
Dåvarande redaktionschefen på Sydöstran, Krister Ekman,
skrev i måndagens recension att sångerskan i Nizzan
Jazzband "redan skaffat sig en egen profil samt att hon
kunde gå långt". Vi var väl inte så många som då ville
skriva under på detta betyg men verkligen blev
annorlunda. Sångerskan hette Marie Fredriksson och blev
senare en av duon Roxette som ju ej behöver någon
närmare presentation.
På eftermiddagen arrangerades en
danstillställning på Militärhemmet under devisen "Gammal
och ung - stuffa till - dansa och lyssna"! Medverkande
var Nizzan Jazzband och Storbandet 0456. Klockan nitton
var det dags för en konsert på Konserthuset. Inledde
gjorde det lokala bandet Jazzå som hade ett kort men
mycket uppskattat program, sedan följde
Petermann/Rönnbäck Kvartett samt Oskarshamns fina
storband som vid denna tidpunkt hade drygt tio år på
nacken och ansågs tillhöra de bättre i landet. Inträdet
var endast 15:- kronor och vi kommer ihåg kassörens
kommentar strax innan konserten började att "jag har
aldrig sett så mycket pengar förut". Kassan var ej så
gigantisk utan värderingen berodde väl mer på att
kassören ej sett så mycket pengar tidigare.
Kvällen avslutades med en jamsession vid
tiotiden på Koppargrillen eller "Fläskoset" som det
kallades i folkmun och som senare skulle bli något av
ett stamlokus för klubben. Jammet var välbesökt och
eftersom lokalen var ganska liten blev den snabbt
välfylld vilket också blev fallet vid senare
tillställningar. Fördelen med "Fläskoset" var att det
var lagom stort samt att utskänkning av en bit mat med
tillhörande öl kunde ske i näringsställets regi utan att
klubben behövde medverka i någon otymplig administration
med tillstånd o dylikt.
Kommande måndag hade Sydöstran en helsida
om arrangemanget med rubriken "JAVISST - JAZZEN HAR
KOMMIT".
"Jazzdagen en succé" var en annan rubrik
som vi gladdes åt. Inalles på samtliga konserter kom
lite drygt 600 personer och det får väl anses lyckat med
tanke på våra ytterst begränsade möjligheter till
marknadsföring. Sydöstran konstaterade vidare "att man
fått ytterliggare en ingrediens i Karlskronas kulturliv
samt att jazzdagen blev dagen när unga och gamla talade
med varandra, trängdes och log". Någon konstaterade
ytterliggare "att det finns ju resurser i den här stan
bara nån sparkar folk i ändan och ser till att de kommer
loss...." - något som i en kommun som Karlskrona ej är
särdeles lätt vilket vi efterhand fick lära oss.
Större saker på gång
Klubben arbetade emellertid med ett än större
arrangemang än jazzdagen redan före densamma. Vi hade
blivit kontaktade av en manager för den amerikanske
trumpetaren Clark Terry som med en kvintett skulle
gästspela i Europa och då även i Sverige. Terry var ju
en musiker med en säker plast i jazzhistorien med bland
annat mångårig medverkan i större sammanhang som Count
Basies och Duke Ellingtons orkestrar, Jazz at the
Philharmonic m fl. Med sig på turnén skulle han ha Chris
Woods på altsax, Horace Parlan, piano, Leroy Lowe på
trummor och Sture Nordin på bas. Till dessa fina musiker
lyckades vi även få med den amerikanske trumpetaren
Willie Cook - tack vare giftermål med en svenska var han
bosatt i Stockholm och liksom Terry med ett gediget
förflutet i Basies och Ellingtons orkestrar.
Arrangemanget skulle naturligtvis äga rum
på Konserthuset och biljettförsäljningen i förköp gick
mycket bra. Bara en knapp vecka före konserten meddelade
den amerikanske managern att Terry drabbats av ryggskott
och att turnén var inställd. Detta var naturligtvis ett
mycket stort bakslag för klubben. Ibland i dessa
sammanhang kan ju t ex "ryggskott" vara ett framtaget
skäl istället för andra mera "svårfångade" sådana, men
vi hade ingen anledning att betvivla riktigheten och
kunde ju i varje fall ej agera på något sätt. I en
nystartad klubb som vår var ju likviditeten ej den
bästa. Före konserten var vi tvingade att besöka ABF för
ett förskott om kronor 1000:- på deras bidrag. När
konserten blev inställd och vi besökte ABF för
återbetalning fick vi beskedet att det räckte med att
betala tillbaka hälften.
Ett välkommet tillskott i vår
magra kassa.
Vårt första verksamhetsår avslutades
sedan med sångerskan Monica Borrfors Kvintett samt duon
Guitars Unlimited, som då var en relativt ny och
uppskattad konstellation med Ulf Wakenius och Peter
Almqvist. Dessa konserter hölls i bibliotekets hörsal
vilken hade ett lagom format och var billig att hyra.
Mellan dessa konserter spelade Ljungby Jazz i Baljan
Boys på Koppargrillen. Bandet hade ett passande valspråk
"Det vill gärna bli bra" och det var ett band vars musik
med humoristiska inslag passade väl på "Fläskoset" inför
en uppskattande publik.
De konserter som klubben arrangerade
under hösten - första verksamhetsåret - måste anses
efter våra förutsättningar lyckade och publika. Utöver
kulturnämnden fick vi ekonomiskt stöd från främst ABF.
Klubben fick vidare en del intäkter från Radio Blekinge
som bandade en del arrangemang. Sydöstran uppmanade i en
artikel de 11 november "Jazzälskare - spetsa öronen" -
det rapporteras att Gunnar "Siljabloo" Nilsson samt
Sonya Hedenbratt är på gång för en konsert nästa år!
Vilket också visade sig vara riktigt.
Jazzklubbens styrelse hade redan nu en viktig fråga att
ställa sig som i flera år framåt skulle visa sig ha ett
varierat svar. Spelplats för verksamheten var den
ständigt återkommande diskussionen. Det var ju inte en
vanlig föreningslokal vi var ute efter. Karlskrona
vimlade inte precis av lokaler lämpliga för jazzmusik.
En sak som ytterliggare försvårade situationen var ju
att ibland behövde vi en liten intim lokal och ibland
där ett storband fick plats. Detta medförde att vi under
ett antal år, i princip fram till hösten 1990, flyttade
runt på en mängd platser. Bibliotekets hörsal, Blekinge
Museum, Rest Koppargrillen, Konserthuset, Ritz, Statts
pianobar, UDG:s lokal i Gamla Hattfabriken, Submarine,
Rest Svarta Börsen och Sparresalen var platser dit
publiken fick vandra för att höra den musik vi
presenterade.
Sakta men säkert arbetade vi oss upp i både den svenska
och internationella musikerskaran. Den första riktiga
höjdpunkten var utan tvekan den 10 april 1984 när Chet
Baker tillsammans med Åke Johansson trio stod på Ritz
scen. Andäktighet är ett ord som passar för upplevelsen.
Det är med all säkerhet det mest lågmälda men samtidigt
intensiva som framförts i den lokalen. Sommaren det året
var en jäktig period för klubben. Den inleddes med en
serie gladjazzkonserter på skärgårdsbåten Axel och
följdes av ”Jazz på Bastionen” med bl a Hector Bingerts
Latin Lover och Ernie Wilkins Almost Big Band. Året
därpå gjorde Jan Lundgren entré på Karlskronas jazzscen
med sitt band St.Thomas Band, det skulle bli många
uppskattade besök genom åren.
Hösten 1990 inleddes
en ny era i klubbens historia, Plankan. Den första tiden
i samarbete med TBV som hade en del av sin verksamhet
där. Samarbetet fungerade utmärkt men klubbens ambition
var att kunna ha en alldeles egen lokal. Plankan var vid
denna tid helt vitmålad och det passade ju TBV:s
verksamhet men jazzklubben tyckte att det inte infann
sig någon riktig jazzkänsla i en sådan ljus lokal. Efter
en tid minskades studieverksamheten och diskussioner
inleddes för att ta över lokalen helt. Det var ett svårt
beslut som medförde långtgående ekonomiska åtaganden men
också betydligt större frihet. När väl kontraktet var
påskrivet började en lång men målmedveten ombyggnad för
att bli en lokal med optimal jazzkänsla. Fram till
sommaren 1998 orkade klubben med lokalkostnaden men då
var vi med mycket saknad tvungna att lämna den kära
lokalen. Vi hann med ca 130 konserter på Plankan med
allt från duospelningar till fullt storband.
Höjdpunkterna var naturligtvis många under åren, men
kvar i minnet sitter speciellt Randy Breckers spelning
med Jazz Unit och Oliver Lakes trio. Under några år på
Plankan genomfördes också ”Blekinge Jazzstipendie” som
var ett samarbete mellan jazzklubbarna i länet för att
uppmärksamma unga lovande förmågor inom jazzen.
Åren 1991 – 93 genomfördes också festivalerna ”Jazz at
the Baltic” med många minnesvärda ögonblick inte bara
konsertmässigt utan även i förarbetet och bakom scenen.
Festivaltanken var att spegla jazzen i länderna runt
Östersjön vilket medförde många, långa och snåriga
kontakter med länderna på östsidan.
Festivalen -93 genomfördes i flyghangaren på Stumholmen
i samband med Bomässan. Lördagskvällen inleddes med
violinnestorn Svend Asmussen och publikovationerna från
den fullsatta lokalen visste inga gränser. Efter en kort
paus stod den finske trumslagaren Edvard Vesalas band
Sound of Fury på scen. En ljudmatta värdig ett
hårdrockband fyllde den gamla hangaren som tyvärr ganska
omgående nästan tömdes på publik. Kontrasten mellan
Svends violinsväng och Sound of Fury blev för stor för
de flesta. Bredden inom jazzmusiken är nog större än
inom de flesta andra genrer.
Sista konserten på
Plankan var den 28 mars 1998 med Masha Bijlsma Band från
Holland som ingick i en serie utbyten mellan flera
länder som ordnades av Rikskonserter och som Karlskrona
Jazzklubb använt sig av vid flera tillfällen.
Ett 18 månader långt
samarbete inleddes med rest Bryggaregården på
Bryggareberget. Restaurangen visade sig vara alldeles
utmärkt som konsertlokal i flera avseenden. Dels var den
akustiskt bra dels kunde publiken njuta av både mat och
dryck. Den enda nackdelen var att den låg lite offside.
Det nya seklet
inleddes i ny lokal, igen, med storstilad
premiärspelning av Janne Ersson Big Band. Bio Bar &
Matsalar var den nya platsen och mer centralt är det
svårt att vara. Sommaren 2002 var det dags för flytt
igen, inte så långt denna gång. Platsen blev den mycket
anrika Piraten. På scenen stod Patrik Boman Seven Piece
Machine. Samtidigt inleddes en serie jam sessions på
rest La Bodega. Tiden på Piraten avslutades
ståndsmässigt den 21 maj 2005 av samme Janne Ersson som
inledde tiden på Bio Bar. Sedan dess har Jazz i
Karlskronas konserter varit i Konserthusets foajé vilket
har mottagits väl av publik och musiker.
Drygt 400 konserter
har Jazz i Karlskrona bjudit stadens invånare på genom
åren och det har klubben gjort med stor glädje och
mycket mycket arbete. Flera av personerna i styrelsen
har varit med under nästan hela klubbens historia och
lagt ner många och långa timmar i det tysta med att få
det hela att fungera, välja ut band, göra ekonomiska
överväganden, affischera, bära utrustning, sälja
biljetter, ta hand om musiker och publik, göra i ordning
efter konserter och mycket mycket mer. Förhoppningsvis
skänker publiken dessa uthålliga kulturarbetare en tanke
ibland då det är tack vare deras arbete de kan sitta och
njuta av musiken. Den person utanför klubben som betytt
mest genom åren är utan tvekan Olle Lind på Musik i
Blekinge och då inte enbart som bidragsgivare utan även
som person med sitt engagemang och välbehövliga klappar
på axeln.
Jazz i
Karlskrona har nu varit igång i 25 år och visar inga
tecken på att trappa ner utan att fortsätta sitt idoga
arbete att förse karlskronaborna med högklassig
jazzmusik av alla slag. En intressant iakttagelse genom
åren är att det inte verkar spela så väldigt stor roll
var konserterna hålls då det har varit en ganska jämn
publik-tillströmning under detta kvartssekel.
Visserligen lite mer ibland och lite mindre ibland men
sett över en längre period har jazzen sin stadiga publik
och även om en och annan faller för åldersstrecket
kommer det nya yngre som hittar musikens kvaliteter.
Klubben har då och då försökt göra mer eller mindre
framgångsrika satsningar för att nå en yngre publik men
det verkar sköta sig själv om det bara presenteras god
musik. Det ger gott hopp om framtiden.
2007 Lasse
Fagerberg
|